Det började inte med hockey

Valet att fokusera på IT var medvetet, som frilanskonsult inom systemutveckling fick jag en stabilitet som är svår att matcha. Men fotograferingen var aldrig ett sidospår jag råkade hamna på. Den var alltid med i planen, som en kreativ motvikt till skärmar och kodrader.

Och den har hållit sig framme. Det har blivit bröllop, dop, gravidfoton, företagsevent och samarbeten med produktbolag. Ibland efter målmedvetet sökande, ibland för att det ramlat i famnen på mig, men alltid med en känsla av att det här är något jag faktiskt vill hålla på med. Från naturligt ljus i golden hour till mörka källarlokaler med företagsmingel, så har jag fått fortsätta lära mig och växa med min kameraväska.

Sen hittade jag amatörteatern. I regn, solsken och blåst har jag fått uppleva hur drivna vuxna och barn kämpar med manus, kulisser och dräkter. Att kunna föreviga ögonblick från sommarminnen och ge tillbaka till de som håller bygden levande med sena kvällar och obetalt arbete har varit fantastiskt kul.

Och nu senast kom ishockeyn in i mitt liv lika oväntat som ett mål i boxplay. Det har blivit kvällar och helger i ishallar med frusna fingrar och min trotjänare riktad mot något som rör sig snabbare än jag hinner tänka. Jag har för första gången inte bara fått anpassa själva fotograferandet efter nya förutsättningar (bristfällig belysning, kritvita isar och snabba rörelser) utan även behövt lära mig spelets rytm i ett desperat försök att kunna förutse ögonblick innan de händer. När man jagar en puck med 200mm zoom är det svårt att vara reaktiv.

Nu när bolagets har utökats med ytterligare en fotograf, och vi börjar packa ihop hockeysäsongen 25/26 så smids planer inför framtiden där fotoverksamheten får ta en större bit av kakan.

- Elin